Jag är ensammast i världen idag, med min bättre hälft i Sydney och alla ni andra tusentals mil härifrån.. Mina klasskompisar, mina nya kompisar, är snälla men... för att illustrera: vi går mot tågsstationen efter en dag i skolan (bör tilläggas att universitetet ligger i ett invandrarätt område med stora sociala problem), en trasig äldre man kommer upp till oss och ber om lite pengar, min kompis säger men fyfan, jag kan inte fatta hur folk kan gå omkring och tigga här, det är ju hur lätt som helst att få jobb i Australien!
Jag kände för att kräkas lite då. Gärna på henne.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Hon blir nog ingen bra psykolog eller socionom i alla fall. Om man säger sådär har man inte tänkt så långt. Snart är andra hälften hemma igen å allt som vanligt:)
Nu ska jag ner och så på kolonilotten. Kanske ska blogga lite om det sen, får se:) Kul det här med bloggandet ju!
Å Karin... Jag brukade känna mig ensam på precis samma sätt i Skottland. Folk fattar inte. Men det gör vi och vi är med dig all the way, även om vi inte är på plats! Massa kärlek vännen min. Kram!
Maria: ja, det där slog mig också, vad fruktansvärt att komma som patient till en sådan psykolog, 'skyll dig själv' liksom. Fy fan...
Så trevligt med kolonilott förresten, ser jättefint ut på bloggen!
Emma: Tack för stödet darling... Jag fattar inte, var hittar man folk med hjärna OCH hjärta i det här satans landet??
It's not looking good so far..
Kram på dig! Saknar dig!
Kräkas i all ära, vore det inte bättre att döda henne?
mamman
Mamma, tanken har slagit mig.
Puss dottern
Skicka en kommentar