Five easy pieces...

...sag vi harom veckan. Herrejesus vilken irriterande film. For er som inte kanner till den kan jag beratta att det ar en dammig sak fran 1970, med Jack Nicholson i huvudrollen. Storyn ar en klassiker: strulig ung man fran fin musikerfamilj som flyr fran ansvar och sitt forflutna, som varken klarar av behalla jobb eller fa ordning pa sitt privatliv, som mest super och beter sig allmant vidrigt mot sin barnkvinna till fastmo. Det som provocerade mig mest var gestaltningen av denna fastmo. Hon ar ett forstaklassiskt vap som klanger pa den gode Jack, som alskar honom sa mycket att hon haller pa att ga sonder, trots att han hanar henne och behandlar henne allmant illa. Hon grater hysteriskt och/eller surar som ett barn nar han ar dum mot henne, men hon lamnar honom definitivt inte. Hon ar det klassiska objektet, vard nagot endast nar Han ser henne, alskar henne. Forhoppningsvis en spillra fran en svunnen tid? For visst har det val (forhoppningsvis!) hant en del med hur kvinnor gestaltas pa vita duken sedan 1970? Eller har det inte? Breaking the Waves uppratthaller ju den traditionen ganska fint kan jag tycka, eller vad sager ni?